Lärkstadens historia

I en byggnadsplan från 1902 avskiljdes kvarteren Domherren och Lärkan norr om Karlavägen. Staden stod som ägare till merparten av marken. I kvarteret Domherren avsattes mark för den blivande församlingskyrkan, för övrigt tänkte man sig en för Stockholm ny typ av bostäder, nämligen sammanbyggda enfamiljshus med en maximihöjd av 11,5 meter, bildande en slags villastad. Den äldre Villastaden norr om Humlegården hade på grund av alltför vaga byggnadsbestämmelser med tiden blandats upp med höga hyreshus, och man ansåg att det var stadens plikt att kunna erbjuda hugade spekulanter mark för villabebyggelse i närheten av Norrmalms arbetsplatser. Tomterna skulle göras tillräckligt små för att bli överkomliga även för andra än de mest välsituerade, samtidigt som detta vore ett medel att förhindra spekulation.

Drätselnämnden godkände i princip förslaget men undantog kvarteren mellan Östermalmsgatan och Karlavägen då de högre markvärdena här nödvändiggjorde exploatering med hyreshus. Stadsplanen för kv Lärkan godkändes dock 1907 av stadsfullmäktige och innebar att kvarteret delades i fyra mindre kvarter skilda av tolv meter breda gator och avslutad i söder, mot den sedan tidigare nedsprängda Östermalmsgatan, av en plantering. Gårdarna ordnades sammanhängande och tänktes utgöra villornas trädgårdar då husen skulle uppföras sammanbyggda och i gatulinjen. Noggranna byggnadsbestämmelser angav bland annat mått för höjder, burspråksinfattningar och torn. Vidare stadgades att i varje fastighet ej fick inredas mer än ett kök utom i mindre lägenhet för gårdskarl eller portvakt.

I början av år 1908 inleddes planerings- och sprängningsarbetena för den blivande Lärkstaden. Året därpå styckades området i byggnadstomter samt påbörjades arbetet med ordnandet av parken vid Östermalmsgatan, vilken gavs namnet Balders Hage. Även de nyanlagda gatorna fick namn ur den nordiska gudasagan. Under 1909 ansöktes om byggnadslov för tjugotre av de sammanlagt femtioen villatomterna, 1912 blev kv Trädlärkan färdigställt och 1914 var de fyra kvarteren i sin helhet utbyggda.

Bland byggherrar i Lärkstaden märktes arkitekterna Folke Zettervall,Erik Josephson och Per Olof Hallman, vidare ingenjören Hugo Theorell,grosshandlare Paul U Bergström och direktör Anders Sandrew. Bland anlitade arkitekter återfanns förutom de redan nämnda även Georg Hagström & Frithiof Ekman, Erik Hahr, Thor Thorén och Ivar Engström.

Kvarteren uppvisade en rik flora av de arkitekturstilar som var på modet vid 1900-talets början, slätputsade jugendfasader blandades med den begynnande nationalromantikens handslagna tegel. Husen varierade i höjd mellan två och tre våningar,och förebilder söktes i allt från 1600-talets palats till samtidens kontinentala villor. Frånvaron av en enhetlig gestaltning av husen i Lärkstaden uppfattades av samtiden som en brist, vilket också kritiserades i dags- och fackpressen.

Trots de detaljerade byggnadsbestämmelserna rörande exempelvis antalet kök per fastighet, fanns möjligheter att kringgå idén med enfamiljshus i så måtto att enkelrum och dubbletter utan hinder kunde inredas, alltså smålägenheter utan kök. I tretton fastigheter inreddes på detta sätt tre eller flera varandra åtskilda lägenheter medan i några fall, speciellt i kv Piplärkan, inte mindre än tio lägenheter rymdes i samma hus.Dessa fick därigenom karaktären avvanliga hyreshus, låt vara inom de stipulerade yttermåtten. Endast tjugoen av de femtioen tomterna bebyggdes med egentliga villor för ett hushåll.